Torsdagen den 17:e januari 2013 

Vilken dag, vilken dag: Jag följde pojkarna till skolan och fråga mig inte varför jag envisades med att ta på mig yngste sonens kängor. Jag har storlek 38 och han 41. Resultatet av detta var att kängorna glappade och strumporna gled ner hela tiden. Till saken hör att mina fötter är extremt känsliga mot bara "tanken" att få skoskav. Promenaden tar 30 min åt vart håll men idag tänkte jag att jag genar. Som ni säkert redan räknat ut hamnade jag helt åt pepparn. Lite panik uppstod eftersom en hantverkare skulle komma kl 10.00. Här är det så att säger de att de ska komma tio så kommer de tio och inte som i Sverige. Efter lite hjälp från hjälpsamma japaner så var jag hemma exakt tio och hantverkaren väntade på mig. Jag lämnade hemmet 8.00 så det blev en ganska rejäl runda.

Hantverkaren och jag kommunicerade via kroppsspråk och han pratade japanska medan jag höll mig till engelska. Mycket fascinerad över hur bra man trots allt förstår varandra. Mannen i fråga fixade det han skulle och återkommer med hyllor till köket. Här jobbar man lugnt och sansat, inget slarv utan noggranna på gränsen till perfektionistiskt. Helt i min smak.

 När denna hantverkare gett sig av fortsatte det att springa män hos mig. Johan skulle bara veta vilken trafik det varit.... Hantverkaren, sedan kom brevbäraren och ville ha en underskrift för att sedan lämna över våra betalkort. Inte långt efter kom en man som  kollade om vi betalade TV-licens. Vilket vi inte gör då vi inte har någon TV (ännu). Dessa kontrollanter finns med andra ord även i detta land. Intressant.....

Innan jag velade bort mig var jag uppe på skolans kontor för att betala killarnas hjälmar. Alla barn måste ha hjälmar i händelse av en jordbävning. I morgon fredag kommer det komma en lastbil till skolan som är specialbyggd i utbildningssyfte så man kan få känna på hur det känns. Nästan så jag vill kolla med skolan om inte jag kan få vara med också. Fast min äldste son kommer nog inte uppskatta mammas närvaro så jag får nog hålla mig undan. 

Igår följde jag med åtta tjejer från SWEA till Narita. Narita ligger ca 7 mil från Tokyo och är staden närmast den internationella flygplatsen Narita. 

 








(SWEA är en ideell organisation för svensktalande kvinnor världen över. SWEA verkar för att sprida svensk kultur utomlands samt att förmedla personliga och professionella kontakter.) 
Jag gick med i denna förening förra veckan för att på så vis träffa andra svenskor och för att på ett smidigt sätt kunna komma in i det japanska samhället. Bland annat har de en japanska som lär ut hur man lagar traditionell japansk mat. Visst verkar det intressant. Hoppas dock inte det är lika färggrann mat som denna....

NARITA 
I Narita finns ett stort tempelområde med vackra byggnader. Enligt vad jag fick höra igår är detta tempel rankat som det tredje "viktigaste" i landet. På vägen från stationen till templet ligger en mysig gata med massa shoppingstånd och restauranger. En av tjejerna köpte bland annat torkade Sharonlöv som visst ska vara blodtryckssänkande. Jag kanske skulle passa på att läsa lite alternativ medicin när jag ändå är här. Det verkar ju finnas i mängder.

Specialiteten verkade vara grillad ål. Vilket jag avstod ifrån efter minnena från julborden man jobbade på under 80-90-talet. Sedan blev man ju knappast mer lockad att prova på då en av tjejerna började prata om att de äter lik.... Vilket många andra djur också gör och som man äter med god aptit... Ja ja nu blev det inte ål denna gång utan den absolut godaste Tempuran jag ätit. Tempura är friterad fisk, skaldjur, grönsaker och ibland löv. Dessa äts antingen med någon slags sås eller som idag med smaksatt salt.

Hungrig som jag var så hann jag inte fota rätten innan jag högg in med mina pinnar. Fast teet och de olika smaksatta salterna kom med på bild ...

Efter en trevlig dag i gott sällskap tog vi åter tåget hemåt, en resa på ca 1.5 tim. Nästa gång ska jag ta med mig familjen och då även göra en avstickare till National-Museumet över Japansk Historia. Detta ligger bara en bit utanför Narita och ska visst vara riktigt intressant.
    

 

 Denna munk stod på exakt samma ställe under hela vår dagstur till Narita. Rörde inte en fena. Han måste ha funnit det perfekta mantrat

Ha det så gott. Nu ska jag nu slänga upp benen i "hyr-soffan" och se om det finns något på SVT-play som  kan vara av intresse.