Torsdagen den 30 januari 2014 

Igår blev det inget tränande på gymmet men en bra bit över tiotusen steg trots allt. Jag införskaffade mig en ny stegräknare i helgen eftersom jag tycker apparna drar så extremt mycket batteri. Jag har visserligen extra batteri som jag kan ta med men det väger i mitt tycke för mycket. Herregud vad prylar man har i sin väska och då kan jag lova er att jag ändå rensat rejält. Det sliter på de redan slitna och ömma axlarna.

Anledningen till att träningen uteblev var att jag var på "studiebesök" på St Lukes sjukhus med Johan. Vad organiserat och smidigt allt var. Man anmälde sig i kassan, fick en lapp med våning och ett nummer samt lite annat på japanska.














Tog hissen upp och blev mottagen av ännu en flygvärdinneklädd kvinna som gav oss en annan lapp med nr 6. Detta innebar att vi skulle sätta oss ner och invänta att läkaren ropade upp oss och då skulle vi till undersökningsrum 6. Ortopeden tittade på MR bilderna ( magnetröntgen) som togs för knappt 2 v sedan på St Lukes klinik. Utifrån dessa bilder togs beslut om rehabiliterings-behandlingar. Åter till receptionen utanför undersökningsrummet, därifrån en ny lapp denna gång med tre olika nummer.

Först till samordningsinformationen där en tjej frågade vart/ i vilket område behandlingen önskas fås och hon ringde sedan runt för att se om det fanns någon engelsktalande läkare i detta området. Efter ett bra tags letande hittade hon en ortoped ca 10 min promenad från hemmet. Perfekt !  Nr 2 på lappen var att gå till en annan reception för att hämta ut en cd-skiva med alla röntgen bilder på. Nr 3 gå till kassan för att där bli hänvisad till en betalningsautomat. Klart! Hela proceduren tog ca 35 min. Makalöst och trots detta kändes det som man blivit väl mottagen på samtliga "stationer".

Från sjukhuset tog vi en promenad istället för att åka två stationer för att sedan byta tunnelbana till tåg. Vädret var helt underbart och solen värmde gott. På vägen hem passade vi på att knalla upp till Ortopedläkaren för att beställa tid. Det visade sig att han verkade ha mer eller mindre drop-in.

Vilken pärla, Dr Hiroshi Aritomi visade sig vara en glad och skojfrisk man runt 70 år. Han hade en ung receptionist och en i övre medelåldern "barsk" troligen sjuksköterska som jobbade på kliniken. Det var nästan så man kände att det var bäst att man höll sig på mattan.

Hur som helst, efter att Johan fyllt i en blankett med div frågor om tidigare sjukdomar mm blev vi hämtade av läkaren. Inne på hans rum låg staplar av papper längst med hela ena väggen. På skrivbordet hade han tre stycken datorer. Han undersökte Johan och skrev en noggrann anamnes innan han skulle titta på röntgenbilderna. Han lyckades med konststycket att blanda ihop mössen till de olika datorerna med varandra utan att han själv märkte detta, vid flera tillfällen. Detta bidrog självklart till att inget fungerade, han lyckades inte öppna filerna med bilderna och menade på att sjukhusen ibland har andra system viket gör att han inte kan få fram bilderna.

Jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta rakt ut  Jag frågade lite försiktigt om jag fick prova....och vips.... där kom bilderna fram. Dr Hiroshi blev överlycklig ( jag ska kanske söka jobb hos honom. Haa haa ännu en barsk sjuksköterska...)  Efter genomgång av bilderna samt tidigare blodvprovsresultat skulle Johan få sin första behandling. Han fick sitta i en maskin under 10 min som sträckte ut nackmusklerna. Denna behandling kan han sedan droppa in och få mer eller mindre var dag framöver.

Måste säga att jag är riktigt imponerad av den japanska sjukvården. Snabb, effektiv, billigt och, framförallt, rent och snyggt. Alla besök, vilket innebär från företagsläkare, till St Lukes klinik Dr Honda, St Lukes sjukhus ortopedläkare till Ortoped-klinikläkaren Aritomi samt magnetröntgen, behandling och mediciner, har ingått i sjukvårdssystemet och vi har endast betalat ca 800 kr.

Johan har nu varit iväg på sin 2:a rehabbehandling och fick betala drygt 20 kr.
Helt otroligt !!!

Nu ser vi fram emot en händelserik lördag. Vi har hyrt en buss med japanskorna och ska iväg på en dagsutflykt då vi bland annat ska plocka jordgubbar.Förhoppningsvis kommer det en rapport om detta senare. Ha det gott. 

  

Fredagen den 24 Januari 2014 

Tokyo är intressant på många vis. Staden är bland annat uppdelad i 23 wards ( innerstads-kommuner). Dessa kommuner har egen borgmästare och är delvis självstyrda distrikt men lyder under Tokyos länsstyrelse ( Tokyo Metropolitan Goverment - Tokyo-to-cho). Som ny i ett "ward" måste man anmäla sig direkt till kommunen så myndigheten vet att du finns och vart du bor. Ordning och reda.

Igår fick vi dock ett formulär som vi var tvungna att fylla i och skicka till posten då det tydligen inte helt framgått till dem HUR många som bor i vårt hus och vad ALLA heter. På vår brevlåda står endast efternamnet (roman) och adressen (på japanska). Undrar just om detta inte är tillräckligt ? Har idag för säkerhets skull, efter vi med hjälp av mina japanska vänner fyllt i det japanska formuläret och skickat det, även satt upp våra förnamn på brevlådan.

Som sagt var, staden är uppdelad i mindre sk kommuner. Det konstigaste är sedan att om du vill ha tag i något, låt säga i köksväg, går det knappt att få tag i detta i kommunen utan man får bege sig till ett speciellt distrikt där det finns mängder av butiker som endast säljer köksprylar. Gatan är säkert en kilometer lång och kantrad med butiker som endast säljer kök- och restaurangartiklar. Samma sak om du är ute efter tyg, elektronik, möbler, broderi mm.

Detta innebär att det tar sin lilla tid att handla men i samma veva har man ju alla butiker samlade på ett och samma ställe om man vill jämföra priser. Fast man får inrikta sig på att göra sina inköp kategoriserade efter teman. Ena dagen handlar man elektronik, nästa dag om man ska ha tyg och textil osv. Att göra alla sina inköp en och samma dag inom olika kategorier kan man glömma.

Igår var jag iväg med en väninna och tittade på tyger. Herre jösses så många butiker det fanns. Vi hann inte med att kolla igenom en tiondel ens och då var vi ändå snabba och effektiva kan jag tycka. Vi tog dock en kort fikapaus på ett café som tre japanska damer skötte. Helt underbara kvinnor som knappt kunde ett ord engelska men trots detta lyckades vi beställa. Efter mycket pekande, skratt och kroppspråk lämnade vi stället med känslan att hit återkommer vi.

Jag bad om mjölk till kaffet och fick då en mycket, mycket liten kanna. Tydligen såg hon direkt på mig att jag brukar ta mer mjölk för innan jag hann säga ett ord kom hon fnittrande fram med två till. Gud vilken skön dam.

Förra helgen tog vi oss till Sumo-distriktet för att se oss omkring. Vi besökte då bland annat ett buddistiskt område där ett par skrapade med en sten på en annan sten som för oss liknande en gravsten. Jag blev intresserad och undrande över vad detta innebar. Som tur är så har jag min japanska lärare som har en förmåga att leta reda på det mesta jag frågar om via nätet.

"Gravstenen" de skrapade på är en "ersättningssten". Bakom står den äkta gravstenen och i graven ligger en man som anses vara en "japansk Robin Hood". Tidigare skrapade folk på den riktiga gravstenen men för att denna inte helt ska försvinna har prästerna bestämt för att sätta upp denna "skrap-sten". Många kommer till stenen då de önskar tur i spel eller vill komma in på någon speciell skola/utbildning. Sanden som blir borstar man ner i en påse och tar med sig hem och man hoppas sedan önskemålen ska slå in.

Mannen som ligger i graven påstås ha tagit från de rika och givit till de fattiga. Första gången mannen blev dömd fick han en tatuering som straff. Eftersom han upprepade sina olagliga handlingar blev han släpad runt palatset för att sedan halshuggas. Helt klart är det dock inte om han verkligen gav till de fattiga. Vissa sägner säger att pengarna mer troligen gick till vin, kvinnor, spel och sång.

Hur som helst har han dock blivit en legend och vissa tycks med andra ord tro på "högre makters kraft".  Denna man ska tydligen även finnas avbildad på ett hustak i Kappa Bashi ( köksdistriktet). Jag ska till Kappa Bashi nästa fredag och ska då hålla ögonen öppna och kameran redo.

Tillbaka till Sumo. När jag fyllde år fick jag pengar som skulle gå till biljettinköp. Nu är varken jag eller resten av familjen speciellt intresserade av denna sport men samtidigt anser vi att det trots allt är ett "måste" när man ändå är i Japan.  Hur som helst så lyckades vi få tag på biljetter till "Nyårs- tuneringen" som går av stapeln under 2 v här i Tokyo. Nästa turnering i Tokyo är inte förrän i maj. Sumobrottarna har sex turneringar under ett år och tre av dessa är i Tokyo.

Det finns olika prisklasser på biljetterna beroende på hur nära mattan man vill sitta. De allra närmaste platserna innebär att du sitter på knä på en kudde i en liten "hage" för fyra personer. Detta var inget vi överhuvudtaget övervägde. Att sitta på knä i 10 timmar (om man nu utnyttjar biljetten till fullo) är inte att tänka på, jag klarar knappt 5 min. Risken att sedan få en sumobrottare över sig var mer sannolik än att inte få det. Skulle jag sedan sitta på knä nedanför tävlingsmattan så tar det ju sin tid innan man skulle kunna trassla sig upp från denna ställning. Man skulle med andra ord aldrig kunna "hoppa" åt sidan.

(Observera att dessa sitter på rumpan och att de är "bara" 3 st i varje ruta.)

Vi införskaffade biljetter högst upp med mycket god utsikt ner till de tävlande. Som jag nämnde köper man en biljett som gäller för hela dagen, från 8.00 till ca 19.00. De bästa tävlar efter 15.00. Vi kom strax efter ett och till en början var det ganska tomt på publik vilket vi var förundrade över eftersom det var mer eller mindre slutsålt. Troligen har en del företag och familjer fasta abonnemang på vissa biljetter. Priserna på biljetterna varierade från ca 300 kr/pers till 4-5000 kr. Helt ofattbart. Dyrast är självklart platserna närmast mattan med risk för sitt liv.

Matcherna sänds på tv och det verkar som många japaner följer dem. Jag fick bland annat reda på att mästaren var skadad och han skulle inte tävla. Hmmm, för oss som inte alls känner till namn och ranking spelade det ingen större roll. Vi måste dock erkänna att evenemanget var mycket, mycket roligare än vad vi hade förväntat oss. Riktigt kul och får jag bestämma så kommer vi göra om detta innan vi flyttar hem.

( Killen med den "vita kjolen" är mästaren, snyggt värre. Han var uppe och visade upp sig och publiken gjorde vågen)

Flera av mina vänner tittade på matcherna via tv men tyvärr kunde de inte se oss i publiken. Vi var väl ute och införskaffade lite förnödenheter som kaffe, popcorn, glass mm.

Jag nämnde på Facebook att det klart roligaste var när domaren fick avbryta en match gånger flera eftersom en av de tävlande höll på att tappa sin "string-byxa". Vilket jubel det blev i publiken. Dagen efter berättade min väninna att detta är extremt ovanligt. Hon brukar följa matcherna via tv och kan inte erinra sig när detta skett sist. Lite häftigt att vi var där just då. Publiken var annars ganska sansad. Inga sittdynor som kastades mot de tävlande som man sett kan ske. Nu var ju vi där den 4:e av totalt 15 turneringsdagar så jag antar det blir lite hetsigare de sista dagarna.

Vid hemgång mötte jag denna man. Dock lämnade jag honom direkt efter fotograferingen och följde med min make hem. Kan just undra om dessa män är gifta och om de får vara  det? Detta kanske jag ska forska vidare i......

Måndagen den 13 januari 2014

Sitter med en kopp kaffe och njuter av solstrålarna i mitt ansikte. Dock är det ganska råkallt ute även om termometern visar 9 grader. Idag är det en japansk helgdag ( Coming of age day). Detta innebär att killarna är lediga från skolan, Johan jobbar dock på som vanligt. En speciell ceremoni hålls för de som blivit vuxna, fyllt 20 år, och deras föräldrar. Därför kan man se ovanligt många japanskor klädda i vackra färggranna kimonons ute på stan idag. Grabbarna och jag var ute en sväng och stötte på ett par stycken men tyvärr var jag inte snabb nog med min kamera. Jag kanske får ta mig ut igen senare under dagen.

En av de första dagarna på året blev vi hembjudna till en japanska och hennes familj. Hon bjöd på typiska rätter som de äter under nyår. Tanken är att "husmor" inte ska behöva stå i köket utan det mesta är förberett. Rätterna kallas för "Osechi" och de ligger traditionellt i en trevånings lackad matlåda. Samtliga rätter har en speciell betydelse så som "lycka", "långt liv" osv.

Det var mycket jag inte smakat innan men vi provade i stort sett allt. Jag hoppade över musslorna men vår äldste son provade precis allt. Jag var lite tveksam till de små torkade fiskarna som smakade sött samt att äta räkor med skal och huvud, fast det var inte så illa.  Jag har säkert nämnt det tidigare; japansk mat är ganska söt i smaken medans vi i Sverige är mer vana vid att krydda med salt och peppar.  (Måste erkänna att jag oftast har salt/peppar i min handväska. Ris är mycket godare med salt, så är det bara.) Dock uppför jag mig när jag är bortbjuden även om Kaori ställde fram salt till mig tog jag inget.

 Jag skulle nog likna rätterna med tapas. Vi fick även en soppa, Ozouni, som innehåller grönsaker, anka, kyckling samt bland annat mochi som är en hård "tvål"-liknande riskaka. Denna riskaka blir seg vid uppvärmning.

Själv tillagar jag mochin i stekpannan med lite smör och sedan kanel och socker på. Riktigt mumsigt. Fick detta receptet av min kinesiska väninna. Japanskorna fasar, de kan gå med på att jag steker dem men sedan ska de serveras med soja och sjögräs.  Fast min japanska lärare säger att även hon ibland gör som jag. Så helt fel är det nog inte. Haa haa. Mochi är neutral i smaken och kan användas till mycket precis som tofu.

Den 2 januari gjorde vi som många, många tusen japaner. Vi besökte kejsaren och hans familj. Två gånger om året har man möjligheten att komma in i den inre trädgården. Kejsaren håller ett tal, man kan vinka med flaggor och "se" familjen. Se är väl till att överdriva. De står på en stor betongglasbalkong och vi var ju som sagt var inte ensamma. Innan vi ens fick närma oss trädgården fick vi passera två säkerhetskontroller. Det stod sedan vakter längst hela vägen fram till palatset. Trots denna mängd av människor kändes det aldrig "panikartat". Jag som till och med lämnat kundvagnar och gått ut från affärer då det är långa köer som tex vid Ullared kände att detta är lugnt.

 

Japanernas stora högtid är nyår. Julafton och dagarna runt är helt vanliga arbetsdagar. Johan tog dock ledigt på själva julafton. Den 23:e är en helgdag eftersom detta är Kejsarens, och Helmers, födelsedag. Det som jag tycker är konstigt är att de pyntar med julprylar i mängder ÖVERALLT trots att de sedan inte firar jul i särskilt stor utsträckning. Fast detta skrev jag nog om vid mitt förra inlägg. För övrigt är det på Kejsarens födelsedag man också har möjligheten att besöka den inre trädgården. Jag antar det är precis lika många då som den 2:e januari.

Dagarna runt nyår har vi utforskat nya områden i Tokyo. Vi har tagit tåget eller tunnelbanan till platser vi inte sett förut eller tycker oss behöva kolla in närmare. Vi har även införskaffat oss fler böcker om Japan och dess; byggnader, kultur, familj, liv, mat, mm. Riktigt bra, lättlästa och intressanta. Jag och min japanska lärare diskuterar sedan innehållet och jag får då hennes syn på det hela och många goa skratt. Hon är helt underbar. Att jag sedan inte lär mig så mycket japanska kan jag inte klandra henne för. Min hjärna är för "gammal" och slö, kan nästan tro den är teflonbelagd. Det kan ju också vara så att jag är mer intresserad av själva Japan och dess invånare eftersom jag insett att jag aldrig kommer kunna föra ett vettigt samtal med en japan på japanska. Det är ju inte så ofta de svarar exakt som i läroböckerna. Minsta lilla utsvävning och jag är helt borta.

 

Helt möjligt att åka skridskor samtidigt som rosorna blommar och solen skiner.

 

 Lite axplock från staden under december/januari. Huset ovan kan nog tillhöra Noa...