Fredagen den 24 Maj 2013    

Sitter nu tillbakalutad i soffan och njuter av fredagslugnet.
Som vanligt startade jag dagen med en halvtimmes promenad med grabbarna till skolan. Nu har dock värmen kommit och med den även hög luftfuktighet vilket innebär att jag "tvingar" dem till två vätskekontroller för att undvika uttorkning. Något de inte anser sig vara nödvändigt men de har lärt sig att i vissa lägen "vet mamma bäst". Ja eller så dricker de om inte annat för husfridens skull.

Detta är bara ett fåtal.....det kommer flera........

Efter avlämnandet av mina prinsar samlades vi vid "bron" för att i gemensam trupp ta oss till Shanti som bjudit in en del av oss på frukost. Hmm Vilken frukost !!! Njöt till fullo av allt gott samt det trevliga sällskapet.

 

Efter denna goda frukost hade jag  planerat att göra lite inköp. 
Eftersom solen strålade från klar himmel tog jag och Katarina tåget istället för att promenera till Shibuya som vi först tänkt oss. Vi bytte tåg för att ta oss till Shimo-Kitazawa. Här var vi även dagen innan med två andra svenskar. Då såg jag ett urläckert halsband samt ett par ringar som jag mer än gärna ville ha. Vet nu inte varför jag inte köpte dem direkt men ibland så tar "ekonomen" i mig ett fast grepp om  plånboken. Detta skedde tydligen igår men idag var "ekonomen" ledig. Detta resulterade i att jag köpte halsbandet, två ringar samt en linneklänning. Jag är hur nöjd som helst.. Så snyggt !!! Vilken tur att det är morsdag på söndag. Jag nu varit  snäll mot mannen och sönerna genom att ordna med presenterna själv.  Vilken driftig och handlingskraftig fru han har min kära Johan. Eftersom han jobbar så långa dagar måste han med all säkerhet uppskatta att jag underlättar lite för honom. Eller vad tror ni?    Haa haa och så nöjd jag är/kommer vara med presentvalet ....

Smyckena är inköpta på Ibuqui och om jag förstår informationen rätt ( Eri snabböversatte texten vid skolan då jag visade upp mina fynd) så är de gjorda i organiska och/eller även återvinnings material. Inriktningen på butiken var nog piercing-smycken men de hade även lite annat smått och gott i min smak.

Bilden var rättvänd i mitt album, så varför blir det på detta viset??? Jag fixar inte att rotera den i bloggen...
 
Efter shoppingrundan blev det åter tåg till skolan för att hämta killarna och tjôta lite med de andra föräldrarna. "Yukas grandmum" kom som vanligt med en "present" till mig. Jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg gällande alla presenter jag fått av japanskorna och då i synnerhet "Yukas grandmum" som egentligen heter Chizuko. Jag har fått flera olika sorters kakor, en fiskspecialitet som man äter under våren, tygväska, japanskt godis, mm mm. Idag fick jag "myggplåster" som man sätter på kläderna i förebyggande syfte. Hon är makalös och helt underbar.

Som tack för allt dessa japanskor gör för mig så har jag bjudit in dem och deras familjer på grillfest. Det verkar som alla tackat ja vilket innebär att vi kommer bli ca 30 personer. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Visst är det otroligt att man kan träffa så helt underbara människor och, på kort tid, få känslan av att ha känt dem hela livet. Vi har ju trots allt inte varit här mer än knappt 6 mån. Fast redan första veckan/dagarna på skolan tog dessa kvinnor upp mig i sin gemenskap. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag tackade jag till att luncha med Kaori och Jodie första gången jag träffade dem. Detta ledde till att Kaori tog med mig att fika med de andra japanskorna samma eftermiddag då Jodie var tvungen att jobba. Denna dag var fylld av nya människor och skallen snurrade runt av alla nya intryck och att behöva prata engelska en hel dag. Nu är jag inne i det och har inga som helst problem att hänga med i svängarna.

Detta gäng består inte av några tysta försynta japanskor inte. Herregud de tjattrar på minst lika bra som jag. Det är till och med så att jag ligger i lä och det vill inte säga lite det. Innan vi flyttade hit trodde jag att det skulle vara svårt att komma i kontakt med japanskorna. Att de visserligen skulle vara trevliga men mer avvaktande. Jag måste med glädje säga att nästan alla japaner jag stött på är trevliga, hjälpsamma, pratglada även om de säger att de inte pratar engelska. Jag kom ganska snabbt underfund med att de flesta japaner säger att de inte pratar engelska eller "littel". Littel innebär att de pratar ofta riktigt bra engelska. De som säger att de inte pratar engelska alls verkar förstå allt man säger mycket väl om man fortsätter att prata med dem. Jag pratar med andra ord på och de gör allt för att hjälpa mig och på så vis brukar allt lösa sig. Det är ytterst sällan, om någonsin, som jag behöver lämna en butik eller dyl på grund av att jag inte kunnat göra mig förstådd. Ord, leende, kroppsspråk, peka och visa funkar alltid.

Veckorna fullständigt springer ifrån mig. Det är inte många dagar i veckan (om än någon) som jag hinner hem mellan att jag lämnar och hämtar killarna i skolan.
I måndags var jag och Jessie åter på IKEA. När vi åker dit kör vi samma gamla "race". Vi träffas i Denen-Chõfu och tar shutterbussen till IKEA. Väl där börjar vi med frukost som nästan är gratis. Sedan springer vi ett varv i varuhuset och inhandlar det vi ska. En tur till byggvaruhuset som ligger i närheten brukar vi hinna med innan vi intar "korv-lunchen" på IKEA. Nu mera har vi sett till att planera vår tid så vi inte missar att handla maten som vi kom dit för.  De första gångerna yrade vi runt och hade så mycket att prata om så vi helt glömde bort varför vi var där.
Även denna gång fixade jag med hemleverans av det inköpta. Kan det bli bättre? Man handlar vad man vill utan tanke på att man ska få hem det på något vis. När man handlat klart går man till "hemleverans disken" och de ser till att allt kommer levererat till min dörr för en rimlig peng. Denna gång köpte jag skrivbordsstolar till grabbarna. Dessa kommer levereras på onsdag.

 

I tisdags firade vi Yuka som fyllt år genom att äta på en helt underbar Brasiliansk restaurang. Grillat kött på längden, tvären och alla andra sätt. Gud så gott och detta var något min kropp skrikit efter !!! Kött, Kött, Kött....Helt kött inte bara strimlat. Kött och grönsaker, det fanns ett enormt buffébord med grönsaker samt lite annat smått och gott men jag höll mig till grönsakerna och köttet ... Hmmm så gott, så gott. Hit kommer jag definitivt komma igen. Aningen dyrt men ack så mumsigt.  Jag provade bland annat palmhjärta som smakade riktigt bra. Nu fanns det ju lite mer att välja på till skillnad från när deltagarna i "Robinsons" åtnjöt denna delikatess.

 

I onsdags "monterade" jag upp den lilla poolen vi införskaffat för att göra livet mer uthärdligt för mig och sönerna under dessa varma dagar. Här i Tokyo öppnar inte utomhusbaden förrän 1 juli om jag fattar helt rätt. Helt otroligt. Redan nu är det varmare än vi någonsin kommer få under sommaren i Sverige.

Har man sedan en tatuering kan man glömma att besöka dessa inrättningar. En tatuerad person får inte bada på offentliga inrättningar, de får inte heller gå på gym. OM de skulle gå dit måste tatueringarna täckas helt. Tur för oss och framförallt barnen att vi, varken Johan eller jag, har skaffat någon. Visst, det går ju täcka en tatuering med plåster om man nu skulle ha en liten men annars ???? Deras syn gällande tatueringar grundar sig i att förr tatuerade man brottslingar som ett extra straff. Man kunde genom dessa tatueringar se hur många gånger de blivit straffade och om de var återfallsbrottslingar. 

犬 = Hund

 Begreppet irezumi (”att sätta in tusch”) syftade ursprungligen

 på de tatueringar som staten bestraffade brottslingar med.

 Man kunde t ex tatuera in streck på armarna eller tecknet för ”hund” 

i pannan. Strafftatueringar gjordes fram till mitten av 1800-talet.

 Brottslingens tatueringar innebar ett utanförskap för livet och 

i och med detta en annan livsväg. I den gamla kopplingen

 till brott och straff finns en historisk anledning till att

 många japaner ännu ryggar för tatueringar.

 Tatueringar har också varit förbjudna i perioder.

 Senast var det från Meiji-perioden (1868-1912) t o m efter

 andra världskrigets slut. Än idag förbjuder

 många japanska bad tatuerade personer.

Japanska tatueringar – mode inpå bara skinnet - By Petra Holmberg | Published: April 23, 2010

Denna text hittade jag på Modearkivets hemsida för den som är intresserad av att läsa lite mer om vad Petra Holmberg skrivit om detta ämne.

Ja det var lite mer "riktig" fakta det och inte bara mitt flum. Finns säkert massor att läsa gällande detta ämne för den som är intresserad och villig att lägga tid att söka informationen.

Igår, torsdag, vaknade jag upp och läste mina e-mail. Det var med tungt hjärta jag läste att läraren Eva Efraimsson Österlund gått bort genom en olycka då hon bergsvandrade i Himalaya. Eva tillhörde de starka personligheterna jag ofta faller för. Hon var vår " klassföreståndare" då jag läste till distriktssköterska i Dalarna. I detta läge blir jag helt ordlös. Vad kan man säga? Vad kan man göra? Inte mycket tyvärr mer än att tänka på hur snabbt livet kan ta slut och förändras. Trots detta kommer man nog aldrig till insikt förrän det drabbar en själv. Herregud !!! Eva var ju en stark och levnadsglad person som borde leva många många år till....

Jag själv lägger ner många timmar i veckan på att själv försöka förlänga mitt liv. Ja eller om det inte rent av kanske till och med kommer ta död på mig. Jag går och går och går men ser inga resultat. Jo möjligen så är stegen raskare, andningen lättare, men inte mer än så...   Sedan den första april har jag gått nästan varje dag. Förra veckan tror jag det blev 85 km. Inte illa för att vara mig. Nu när värmen kommer får jag nog inse att jag får vara nöjd om jag kan gå mellan 6-10 km/ dag.

Nu tar jag en paus i skrivandet och återkommer förhoppningsvis under morgondagen. Klockan är nu drygt 23.00 och vi har 18 grader varmt ute. Vad säger ni om det??? Natti natti. Luftkonditioneringen på !!

Vi började dagen med att handla mat via nätet. Hur bra som helst. Man beställer det man vill ha så som mjölk, kött, flingor mm sedan önskar man vilken tid man vill ha det levererat. Tidsintervallerna är på 2h mellan 10.00 - 22.00 varje dag i veckan. Helt ofattbart och helt underbart. Handla vardagsmat är ju så extremt tråkigt. På detta vis slipper man allt släpande och bärande av alla dessa tunga bärkassar också.  Våra varor kommer idag komma mellan 20.00-22.00. Detta innebär att de kommer denna tid, varken före eller efter. Punktlighet är en dygd i detta landet.

När matinköpen var fixat gav vi oss ut på "byn". Både Johan och grabbarna behövde klippa sig för att uthärda värmen. Ja, killarna protesterade väl lite men inte speciellt högljutt. Alfred anser att "1000-yen" - frisören är super. För 1050 yen (1000 yen + momsen) klipper de en snabbt, det tar endast 15 min. Ingen styling, gel eller annat "krafs". En kvart är ungefär vad han har ro till. Han behöver inte fråga en enda gång om de snart är klara och jag som mor behöver inte känna mig stressad över att han snart börjar sitta på nålar och "åla" runt på stolen. Resultatet är i regel helt ok.

 

Kolla in maskinen i förgrunden. Här stoppar man i pengar, väljer vilken "behandling/klippning" man önskar genom att trycka på en av knapparna. Ut kommer en liten biljett som man ger till frisören. Är det kö slår man sig ner på en av de numrerade stolarna och så flyttar man sig allt eftersom kunderna blir hjälpta. Fiffigt va? Här behövs inte många ord. 

Efter att jag fått alla herrarna i familjen klippta tog vi tåget för att upptäcka en annan stadsdel. Här inledde vi dagsturen med lunch. Vi ville inte utmana ödet med att ha två hungriga och griniga pôjkar med på rundvandringen. Nu lyckades vi hålla humöret uppe och lite glassmuta gjorde susen för en trevlig eftermiddag med hela familjen.Vädret var perfekt. Aning svalare än dagen innan. Riktigt skönt att slippa hettan och den höga luftfuktigheten. Trots detta blev det ingen längre promenad denna dag. Lite synd kan jag tycka men resten av familjen var supernöjda med att slippa undan. Hmmm... "Hemma i Sverige var du nöjd om vi följde med på en 2,5-3 km runda men här ska vi gå 5-10 km. Varför då???" undrar grabbarna Erlandsson. Ja vad svarar man på det? Jo för det är nyttigt...???...

Måndagen den 6:e Maj 2013  

Ja då är "Golden Week" till ända. Johan och grabbarna har varit lediga i en vecka. Under veckan har vi gjort små utflykter i Tokyos närområden samt en lite längre till Hamamatsu. Till Hamamatsu tog vi oss mycket smidigt med Shinkansen. Ett perfekt transportmedel: Smidigt att ta sig till tågstationen, snabbt, rymligt, ja som sagt var perfekt.

Hamamatsu är min nyfunna vän Chiyoes hemstad. Här hålls årligen en "Drakfestival" för att fira alla nyfödda barn under det gångna året. Till en början var det var det bara för den förstfödde sonen men numera för samtliga barn. Denna festival har firats i över 440 år. Inte illa vill jag lova. Nu var vi inte helt ensamma att besöka detta evenemang. Vi var mellan 1.5 - 2 miljoner som besökte denna festival som hålls i tre dagar. Förr firade man i dagarna fem. Herrejösses hur orkar de? Det måste dock ha varit mycket få västerlänningar eftersom vår familj blev intervjuade av två TV-kanaler samt en tidning. Vem vet, vi kanske går och blir kändisar på kuppen. (Chiyoes kusin har sett oss på en av kanalerna och hon ska se om hon kan kontakta dem så vi kan få inspelningen... Kan ju vara lite intressant....)

Hur som helst: Vi började vår resa från Meguro station där vi mötte Kaori och hennes dotter. På Shinagawa station mötte vi upp "Mammy" och hennes barnbarn innan vi klev på Shinkansen. Väl framme mötte Chiyoe, Wilson, Michael och Chiyoes mor upp oss. Snabbt till hotellet för att lämna våra väskor och sedan till en Japansk restaurang. Johan tog en av deras specialiteter, grillad ål. Jag tog en "hälften av varje" (tempura och grillat kött). Helmer valde tempura och Alfred friterad räkor (!!??!) Självklart serveras alla rätter med ris, misosoppa och säsongen till ära kokta, färska bambuskott.

Direkt efter detta hoppade vi in i ett par taxibilar för att bege oss till Chiyoes föräldrahem. Två minuters promenad från dem bor hennes faster som är en teceremoni-mästare och de har något så ovanligt som ett tehus på sin tomt. Detta tehus byggdes till Chiyoes farmor som bröllopspresent, hon är nu 97 år.

Jag är otroligt glad och tacksam över att vi blivit inbjudna att få deltaga i en tecermoni. Konstigt nog har Chiyoe själv aldrig gjort detta och följaktligen inte hennes man heller. Så de såg nog fram emot detta nästan lika mycket som vi.

I "hallen" tog man av sig sina skor och satte på sig strumpor. Helst skulle vi haft "geisha-strumpor", strumpor där stortån är för sig, detta för att kunna ta på sig typ "flipp-flopp-tofflor" i halm när man skulle ta sig en promenad genom den japanska trädgården.

När man fått på sig strumporna tassade man in i ett rum med halmmattor. Där satte man sig i en cirkel och inväntade att bli serverad en sötsliskig "kaka".
När man ätit denna tog man sig till en skjutdörr som ledde ut i trädgården. Det var nu det skulle ha varit praktiskt med de speciella "stortå-strumporna". På "halm-flipp-flopp-tofflorna" hasade man sig fram på en stengång genom trädgården fram till en vattenbrunn. Här tvättade man sina händer samt sköljde munnen innan man skulle "knöla" sig in i en liten, liten "dörr". Anledningen till att dörren är så liten är att samurajer inte skulle kunna ta med sig ett svärd gömd i sin dräkt. Teceremonin/Sadoo ska vara en lugn och fredlig tillställning.
 
 

 Väl inne i detta rum började den kimonoklädda kvinnan utföra en massa olika procedurer som ingår i själva ceremonin. Chiyoes mor var med och förklarade allt som skedde och hur vi skulle bära oss åt. När man väl hasat sig fram på knäna för att hämta tekoppen ska man erbjuda teet till den närmsta innan man själv får dricka. Förhoppningsvis säger denna  "du först" ( jag uppfattade inte om jag skulle ha trugat minst tre gånger, om så var fallet missade jag detta...Hoppsan...). Tekoppen ska nu lyftas upp med höger hand och placeras i vänster, snurra koppen tre varv medsols och drick under tystnad, torka av koppen med fingrarna och sedan snurra tekoppen tre varv motsols, buga och tacka.  Jag gjorde hur många fel som helst inser jag.... Jag vred nog ett medsols varv och bugade samt tackade, resten glömde jag. Innan tänkte jag: Hur svårt kan det vara..??... Tydligen mycket mer komplicerat än vad jag klarade av vid första tillfället. Det vill till att ligga i träning. Fast jag kan trösta mig med att "kusinen" som höll i teceremonin har gått i lära under 3 års tid och har minst 2 år kvar innan hon anses vara "godkänd". Sedan måste hon träna i ca 5 år till innan hon själv kan börja lära ut denna ädla konst. Även som teceremoni lärare/mästare finns det grader i hur "bra" man är. Så jag tycker allt jag kan känna mig nöjd med min insats.

 

När jag ligger i träning i hur man ska bete sig bör jag nog även träna på att sitta på knä. Detta fixade endast de äldre japanskorna samt hon som höll i ceremonin. Vi andra "ramlade" ihop efter ett par minuter och fick inta skräddarställning istället.

Eftersom rummen är så små hade vi delat upp oss i två grupper vilket innebar att vår familj fick chansen att se oss om i Chiyoes fasters trädgård (tidigare farmors). De har bland annat två tempel, fiskedamm och mycket annat som ingår i en "gammal" fin japansk trädgård. Ohh vad lycklig och glad jag är som fått denna unika möjlighet. Hoppas Chiyoes familj och släkt inser hur tacksamma vi är.

Efter teceremonin blev vi hembjudna till Chiyoes mor på kallt te och tilltugg sedan begav vi oss till stan för att hämta hyrbussen. "Mammy" körde barnen och Chiyoe, vi andra åkte med Wilson. Först till en "kak-fabrik", sedan till en stor saltvattensjö innan vi åter tog oss till hotellet för att snabbt checka in på rummen. Klockan sju hade bord bokats på Chiyoes pappas tyska restaurang. Jo då han är japan men hade vid en resa till Tyskland blivit så imponerad av ölbryggning så han startade upp detta i Hamamatsu och öppnade i samband med detta även en restaurang. Här äter han sin lunch dagligen men jobbar med lagerverksamhet samt att hyra ut fastigheter och parkeringshus lite här och var.

 

 

 

 

Nästa dag hämtades vi upp klockan nio på hotellet för att ta oss ner till fotbollsplanerna nere vid stranden. Här var vi inte ensamma vill jag lova. Drak-festivalen brukar som sagt var locka nästan 2 miljoner besökare och många av dessa ville precis som vi se när avstampen för uppstigningen av drakarna skulle gå av stapeln.

 

Trots att det var så mycket människor så kände jag inte att det var jobbigt och påträngande, något som jag fascinerats av vid många tillfällen här i Japan. Hemma i Sverige kan jag få fullständigt "panik" då det är en massa folk överallt. Det har hänt mer än en gång att jag lämnat butiker och tillställningar då det är "bara för mycket".

Här har det inte hänt någon gång. Jo visst har jag avvaktat och inväntat nästa tåg några mornar då det står "påtryckare" på tågstationen men inte annars. Japaner har en förmåga att göra sig "osynliga" och "opåträngande".  För jag tror inte att det är jag som förändras som person.

Efter att ha kollat in drakarna tog Johan och jag en tur bland alla matstånd. Vi inhandlade lite av varje och sedan begav sig hela gänget ner till stranden för att äta. Denna strand är reserverad för sköldpaddor och man får inte bada där. Lite synd tycker då jag eftersom det var en helt underbar sandstrand. Fast jag antar och tar för givet att det är ok lite längre bort då stranden var riktigt, riktigt lång.
Det blåste ganska rejält så man hade sand precis överallt.

 

Efter ett antal timmar bland drakar och festglada japaner tog vi shuttle-bussen in till stan. Även här var det livat och en massa matstånd där vi än en gång botaniserade runt. Den tyska restaurangen "Mein Schloss" sålde bland annat öl som alla vuxna (utom jag) inhandlade och njöt av i solen. Jag höll mig till vatten, präktig som få eller hur... Detta endast pga att jag inte lärt mig dricka öl. Konstigt nog lärde jag mig det då jag bodde i Belgien under 3 mån, 1997, men denna lärdom föll snabbt i glömska och har ännu inte återupptagits. Vem vet det kanske kommer med åldern ?

Efter att ha stillat vår hunger och vilat våra ben gav vi oss ut på stan för att spana in fortsättningen av dagens festivalfirande innan vi trötta men mycket nöjda tog Shinkansen kl 19.20 tillbaka till Tokyo. Vi hann även med en kopp kaffe på "Mein Schloss" samt hälsa på Chiyoes far innan hemresan.

Idag kom Chiyoe förbi med en stor låda till mig från hennes mor. Denna innehöll färskpotatis, färsk gul och mängder av rödlök samt Hamamatsus kända kakor som Chiyoe ansåg jag borde ha. Hmmm kan det bero på att jag tänkte försöka mig på att låta bli dessa sötsaker? Hon inleder mig i frestelse min kära väninna. ÄN har jag inte provsmakat dem, endast ett par kokta mumsigt goda potatisar men det bör väl vara ok?.. Tog inte ens smör på dem.

Jag är annars ganska nöjd med min dag då jag äntligen kommit till botten av stryk-högen. Fast nu ligger det lite tvätt i maskinen och väntar på att bli omhändertagen. Jag har även, Hör och Häpna, lappat ett par shorts till Alfred. Jag som inte brukar ha tålamod att ens sy i en knapp då tråden alltid har en förmåga att bilda knutar och annat jävelskap. Idag gick det galant utan en enda svordom. Dagens arbete har utförts i trädgården i strålande sol så jag slog med andra ord två flugor i en smäll. Jag lyckades även köra iväg killarna till lekplatsen samt få ut dem ett par ggr till i solen. Inte illa. Efter denna ganska fullspäckade dag tänker jag nu dra mig tillbaka för att orka med morgondagen. Då ska Katarina och jag ta en riktigt långpromenad efter att vi lämnat barnen i skolan. Först ska vi nog inta en kopp kaffe med japanskorna och stämma av vad vi gjort under den gångna veckan. På eftermiddagen ska Alfred och jag titta på Helmer och hans lag när de spelar mot British International school. Spännande....