Måndagen den 8 April 2013

Familjen Erlandsson har nu tillbringat 10 dagar på ön Guam. Denna ö ligger ca 3.5 timmars flygtid söder om  Japan och tillhör USA. Detta innebär tyvärr löjligt långa köer och kontroller för att komma igenom passkontrollen, som på övriga amerikanska flygplatser... Undrar när och OM de någonsin kommer bli snabba och effektiva eller om de ska fortsätta med detta för att visa någon typ av makt. Det återstår med andra ord att se. Här är Japan ett föredöme vill jag lova. Snabba, effektiva med ett leende på läpparna. Inte som vid Amerikanska gränsen där man trippar fram på nåder och hoppar högt om barnen skulle råka trampa över den gula linjen innan man "får lov". Hur som helst in i landet kom vi och en "driver" från hotellet stod och väntade på oss. Lagom skön sommarvärme slog emot oss medan chauffören körde fram bilen.

 

Resan till hotellet tog inte mer än 10 - 15 min. Checkade in på Svit 933, ett rum på nästan 60 kvm med balkong med utsikt både mot havet och vid sidan om, öns "hotellgata". Läget på hotellet var för oss lite "folkskygga" helt perfekt. Mitt emellan det hippa köpcentret och hotellet med lek- och vatten-landskapet. Denna del av stranden var även den allra renaste. Ibland lyckas man med sina bokningar. Det enda negativa var att frukosten på hotellet var under all kritik men det spelade ingen större roll då vi hade både kyl och kaffekokare på vårt rum.

Ön erbjud sol och bad samt lyxshopping om man så önskar men sedan inte mycket mer. Då min ekonomi inte tillåter inköp av Rolex klockor eller Hermés väskor för si så där 50.000- 100.000 fick jag nöja mig med sol och bad. Två alternativ till fanns att tillgå i varje gatuhörn och i mängder: Sex-butiker eller kyrkor. Inget av dessa besökte vi.

 

En dag hyrde vi  bil och körde runt ön till ingen som helst nytta. Det fanns INGET att se på mer än fallfärdiga hus och en massa kyrkor (såg inga sex-butiker mer än vid "turiststråken" OM någon undrar). Ön kändes som en spökstad. Har den Amerikanska ekonomin även slagit hårt mot denna del eller har invånarna alltid varit "fattiga"? Hur som helst så var de trevliga och stranden var mycket bra. Vädret kunde vi knappast inte heller klaga på med en temperatur runt 30 grader och inte mycket lägre i vattnet. Vi hade tio mycket sköna och avslappnande dagar men alla i familjen var ganska överens om att en vecka hade varit mer lagom. Fast vi måste säga att det var en fröjd att se alla japaner klädda i Hawaiiskjortor, färgglada och rejält mönstrade shorts mot den grå-svarta skalan de annars klär sig i. Ett nöje var även att få dela hotell med 15 st Sumo-brottare. Vi vågade dock aldrig dela hiss med dem. Hissen tog 17 personer men det var nog beräknat på 17 japaner INTE västerländska familjen Erlandsson och Sumo-brottare inte. Dessa män hade nog samma tanke då de aldrig ens försökte dela hiss med oss (eller några andra heller för den delen). Tyvärr fick jag inga bra bilder på dem då de var klädda för att ge sig av till matcherna ( eller vad de nu skulle). Ni får hålla till godo med strandfoton.

 

Nu verkar dock våren/sommaren vara på intåg här i Japan för en del japanerna har nu gått över till lite ljusare färger. Detta med japanernas klädfärger har Alfred verkligen observerat och ifrågasatt. Han tycker det är skönt att hans mamma klär sig i färger för då ser man "gladare ut". Ja det var ju snällt sagt...

Medans vi var i Guam blommade körsbärsträden för fullt men vi hade turen att beskåda detta ett par dagar innan vi åkte samt ett par dagar efter. Visst är det häftigt att de planterat så enormt många träd i denna storstad. Gångvägen till skolan är fantastisk vacker med alla dessa blommande träd längst med kanalen. Det är en fröjd och njutning att gå denna väg varje dag. Ja ja kanske inte helt och hållet..... mina fötter är ju inte vana att gå dessa sträckor. Mina fötter värker extremt då jag kliver ur sängen eller har suttit still en stund. Tyvärr har jag ju inte lyssnat på vår kära fotterapeut Asta som redan för säkert 7 år sedan sa till mig att skaffa hålfotsinlägg. Just då (kanske även nu) kände jag mig för ung för detta...... i framtiden kanske men inte än... Nu får jag nog tyvärr ge vika och införskaffa stabilare promenadskor samt ilägg till skorna. Redan i morgondag ska jag ta en tur till Shibuya och se om jag hittar något vettigt.

Den gångna veckan var fullspäckad med div ting som skulle göras inför "The International Fair Day" på skolan. På onsdagen åkte vi till Costco för att handla. Kvällen tillbringade jag med att göra ca 600 st köttbullar. På torsdagen kom delar av det "Japanska" gänget över och gjorde lite förberedelser så som att paketera kakor mm. Ett gäng passade även på att lära sig att göra köttbullar som vi sedan åt till lunch med hemlagat potatismos, gräddsås, lingonsylt och Felix smörgåsgurka. De fick även provsmaka ärtsoppa med Jonnys senap samt rågi knäckebröd. Alla verkade gilla maten.

Till kaffet serverades havrekakor samt smågodis i form av Ahlgrens bilar, Djungelvrål och salta Piratpengar. Lakritsen uppskattades inte alls. Stackarna, en började skaka i hela kroppen, en annan fick tårar i ögonen (konstigt nog fixade hon Djungelvrålen men inte Piratpengen) de trodde jag drev med dem men insåg att både Katarina och jag faktiskt satt och åt godiset och att vi gillar det. Jag tror ärligt talat att japanskorna hellre skulle ätit surströmming.

 På fredagen hämtade vi korvbröden på Costco och man inser när man är ute och åker bil hur stor staden är... den tar aldrig slut... Även om man kanske inte åker så långt med bil så tar det sin tid. Detta innebär att man inte hinner så mycket på en dag. Man är mestadels på resande fot. Efter att vi hämtat brödet var det dags att ställa i ordning lokalerna på skolan. Jag orkade inte följa med ut på middag utan tog tåget hem. På lördag morgon kl 8.00 hämtade Chiyoe och hennes man Wilson upp mig, ärtsoppan och köttbullarna. Johan och killarna kom senare. Efter Japanska "föräldra"-gruppens önskemål hade jag gjort ca 150 port köttbullar och ca 80 port ärtsoppa. Tyvärr gick endast hälften åt. Lite trist måste jag erkänna men men då vet man det till nästa år. Fast då ska jag nog servera sill och snaps eller varför inte salt lakrits ? Ha ha, då räcker det nog med 10 portioner. Jösses vad smidigt.

Det är inte som i Sverige vill jag lova. På denna skoldag såldes bla vin. Detta skulle knappast accepteras i Sverige. Fast samtidigt tycker jag inte det passar sig att sälja vin när det är en obligatorisk skoldag. Så jag ska nog hoppa över snapsen och ta en klick Kalles kaviar istället på kommande evenemang.

När det hela gått av stapeln var det snabbt att förflytta sig till byggnad C för att "njuta" av skolkonserten. Helmer och resten av grade 6 började med att sjunga i kör ( ingen av barnen uppskattade detta utan det var musiklärarens val vilket man såg man snabbt). Sedan följdes detta upp med många tveksamma "talanger", en violinist som visserligen var duktig men måste man spela i över 30 min utan uppehåll ???? Bäst av allt var en kille som break-dansade. Nu är jag som ni alla vet otroligt väluppfostrad så jag satt kvar och applåderade. Det hade inget att göra med att jag satt allra längst fram. Min kära vän Kaori lyckades "smita" iväg precis innan violinisten började för att hjälpa till att städa undan alla matstånd. Jag tror nog hon visste vad som väntades.... Hmmmm.... Vi var fast i över en och en halv timme !!!

När konserten var över sprang jag och Katarina iväg genom regnet till byggnad A medans Johan och killarna bevakade lottdragningen. Kan redan nu säga att vi inte vann något alls. Jag som siktat in mig på en IPAD mini.
Medans de kollade lottdragningen tog vi hand om det allra sista. Någon/några hade varit snälla och städat undan allt. Det tackar man för. Wilson körde sedan hem oss och alla prylar och så följde vi med till en japansk restaurang. Detta var den typ av restaurang där man sitter på golvet men det är ett hål i golvet under bordet som man knölar ner sina stela ben i.  Man kan om man vill dra för skjutdörrar så man sitter i ett eget rum. Något som servitrisen gjorde efter ett par öl- och vin-vändor. Undrar just varför ??? Hon bad oss att använda telefonen på väggen att göra våra nya beställningar. Det kan väl inte bero på att alla i gänget är lika pratglada och hon hade svårt att uppfatta vad det var vi beställde in...??...  De japanska damerna beställde in öl och mat i mängder. Jag höll mig till vin. Eftersom Alfred och Helmer lyckas charma speciellt en japanska beställde hon in dubbla glassdesserter till dem. Gissa om Alfred var nöjd.

Detta var första gången Johan träffade alla Japanerna i "mitt" gäng och även han hade en hel lyckad kväll med mycket prat och skratt. Jag är så glad och tacksam över att ha träffat alla dessa helt underbara människor. Det är fascinerande hur fort man trots allt kan komma i kontakt med helt okända människor men ändå känna att man trots allt känner dem och litar så fullt på dem. Vilken lycka. Hoppas innerligt att man kommer fortsätta hålla kontakten med dem i framtiden.

På tal om det, idag pratade jag med min söta, goa, väninna Traci från Hagerstown. Det är nackdelen med att flytta runt att ens vänner är så långt bort. Hemma har jag de flesta i en radie på fem mil. Ja denna radien utökades i och för sig i och med mina studier i Falun... Ähh nu svamlar jag. Det spelar ju ingen roll hur långt det är i dagens samhälle. Nu finns ju Facebook, SKYPE, e-mail och den hederliga telefon. På så vis kan man ju alltid hålla kontakten på ett smidigt sätt. Ha det så gott och njut av den kommande våren.