Torsdag den 9 Oktober 2014    

Idag började jag dagen med 30 min "nära döden"-upplevelse på crosstrainern. Efter detta släpade jag mig över till motionscykeln. Där satt jag 30 min till och lyssnade samtidigt på P4 Extra. Detta program tog upp bland annat; norsk ebolasmittad sjuksköterska samt Robin Söderling, mycket intressant. Riktigt bra att lyssna på P4 Extra för att försöka skingra tankarna. Lyssnar jag endast på musik räknar jag bara på hur många låtar det är kvar innan jag får kliva av...... varje låt ca 3 min  Hmmm .....Herregud åtta kvar, sju kvar, pust stön orkar inte en låt till nää det är väl bara 4 kvar....Nähhää felräknat..... Ska jag behöva trampa en HEL låt till??? Fixar inte en minut till...... Som sagt var P4 Extra är perfekt och då allra helst Lotta Brome med besök av Carl Jan Granqvist.

 

Efter 30 minuter på motionscykeln uppstår problemet att ta sig av sadeln. Rumpan värker,  varför är sadeln så hård? Jag tycker mig nog ha en ganska bra, naturlig polstring som borde räcka mer än väl men icke då. Jag diskuterade detta lilla dilemma igår med min vältränade amerikanska väninna och att hon har samma problem. Detta kan jag ha full förståelse för då hon inte har samma förutsättningar som mig. Man kan ju undra hur de tänkte när de skapade dessa redskap? Ska man behöva införskaffa cykelbyxor att ha på sig på gymmet? Vilken syn! Haa haa Nä som tur är lägger sig smärtan inom ett par minuter.

När jag sedan sitter/ligger på mattorna för att utföra 15 min stretching känns det nästan bra. Allra skönast är det dock på promenaden hem. Till gymmet går jag raka vägen dit i rask takt och det tar 15 min. När jag knallar hemåt brukar jag försöka irra omkring bland alla smågator som jag inte provat tidigare. Idag slet jag mig uppför en superbrant lång backe i hopp om att hitta en "ny" smal gränd men tji fick jag. Det var en återvändsgränd så det var bara att pallra sig nedför "stupet" igen.

 











Väl hemma blev det en välbehövlig dusch. Jag såg mig i spegel när jag kom innanför dörren och insåg att det kanske inte var det vackraste jag sett. Stackars lilla japanskan som jag var inne hos för att handla myggspray. Min vana trogen frågade jag om hon pratade engelska och som "alla" japaner tittar de på en med en rynka mellan ögonbrynen, viftar med handen som ett "nej". Jag visar samtidigt mellan tumme och pekfinger  och frågar "lite"? Nu blir det även lite mungrimaser från japanskan men som alltid förstår de direkt vad man önskar och gör allt för att hjälpa till, trots att jag såg ut som en högröd tomat i stripigt hår.

Igår, onsdag, var vi i Jiyugaoka och åt riktigt bra koreansk mat. Man väljer styrkan på maten själv, jag fegade lite och tog 2 efter tidigare erfarenheter från andra restauranger. "Mammy" tog 0, de övriga tog 3, inklusive koreanskan, men japanskan Eri slog till på 5. Min var mycket bra men jag skulle nog klarat 3 också. Eri delade med sig av sin 5:a i styrka till Rachelle och mig och den lilla mängden var precis lagom för min del.

I bilen till Jiyugaoka hade vi lite språklektion efter förra veckans skrattretande felsägning. Rachelle ville praktisera sina japanska talanger och skulle beställa själv. Till saken hör att servitören hade en mycket annorlunda frisyr. Så jag sitter i lugnan ro och tar kort på lite allt möjligt och speciellt inriktad på servitören med "håret" samtidigt som Rachelle beställer. Den heta grytan heter chige, hage betyder skallig och jige betyder naturligt/äkta hår. Helt plötsligt ser jag Miho bryta ihop fullständigt. Rachelle beställer in äkta hår och jag fotar frisyren. Vi ser helt frågande ut när vi ser hennes anfall, tårarna rinner och hon viftar med händerna framför ansiktet för att få luft. Servitören tar det dock med ro, ler lite, bockar och går sedan till köket med beställningarna. När Miho äntligen får luft lyckas hon berätta vad Rachelle just beställt. Sedan fortsätter lunchen i samma fnittriga stämning. Jag kan tillägga att det inte kom in en skål med hår utan en stark, het chiligryta precis som Rachelle trodde sig beställt.

Ja det är inte lätt att lära sig ett nytt språk. Jag har insett mina begränsningar. Även om jag lyckas säga ett par meningar så svarar ju inte japanerna korrekt efter skolboken. Helt plötsligt börjar de säga andra ord, längre meningar osv. Jag är på nedräkning innan jag ens hunnit börja matchen. Det går väl an att säga en mening eller två till mina japanska väninnor som vet hur begränsad man är men samtidigt går det så mycket lättare för samtliga inblandade att ta det på engelska.  Som ni förstår så har jag lagt ner projektet japanska.

..